Pojkarna av Jessica Schiefauer
Kungälvsbo som skriver poetiskt och målande om flickorna. De tre vännerna Kim, Momo och Bella är 14 år och på tröskeln till vuxenlivet. Men kvinnorollen känns för begränsad och de knoppande brösten är bara till besvär. Pojkarna är alltid där med blickar, kommentarer och hårda händer. Flickorna får inte vara ifred. De begränsas, utnyttjas och förnedras. De tre vännerna tröstar varandra så gott det går. De hittar på egna världar, klär ut sig i fantasifulla kostymer, dricker te i Bellas fantastiska växthus, fascineras av den nya underliga blomman som Bella inte kan hitta i någon flora men som ändå växer där. Det är något magiskt över blomman, den verkar levande på något sätt och när flickorna en natt dricker av blommans nektar förvandlas de. Flickorna blir pojkarna, riktiga pojkar, med adamsäpple, fjunig överläpp och dunkande kön. De ger sig ut i natten med sina nya verkliga kostymer och inser att de kan vara sig själva. Inga kommentarer, inget tafsande, inga blickar. De blir upptagna i Tonys hov och får ta del av öldrickande och inbrott. Tony verkar få kickar av att leva farligt och Kim lockas med mer och mer, både av adrenalinkickarna och av att få vara nära Tony. Momo och Bella vill inte fortsätta med förvandlingen, men för Kim blir det som en drog och hon fortsätter att dricka av blommans nektar varje natt.
Det är en bok om förvandlingar, begränsningar, barndom och vuxenliv, manligt och kvinnligt. Författaren använder sig av liknelser både språkliga och bildliga. Det finns gott om knoppar som brister och fjärilar som genomgått förpuppning. Hela boken har något drömskt och poetiskt över sig samtidigt som det är många hårda och mörka scener speciellt i Tonys värld. Boken vann Augustpriset 2011.
Kungälvsbo som skriver poetiskt och målande om flickorna. De tre vännerna Kim, Momo och Bella är 14 år och på tröskeln till vuxenlivet. Men kvinnorollen känns för begränsad och de knoppande brösten är bara till besvär. Pojkarna är alltid där med blickar, kommentarer och hårda händer. Flickorna får inte vara ifred. De begränsas, utnyttjas och förnedras. De tre vännerna tröstar varandra så gott det går. De hittar på egna världar, klär ut sig i fantasifulla kostymer, dricker te i Bellas fantastiska växthus, fascineras av den nya underliga blomman som Bella inte kan hitta i någon flora men som ändå växer där. Det är något magiskt över blomman, den verkar levande på något sätt och när flickorna en natt dricker av blommans nektar förvandlas de. Flickorna blir pojkarna, riktiga pojkar, med adamsäpple, fjunig överläpp och dunkande kön. De ger sig ut i natten med sina nya verkliga kostymer och inser att de kan vara sig själva. Inga kommentarer, inget tafsande, inga blickar. De blir upptagna i Tonys hov och får ta del av öldrickande och inbrott. Tony verkar få kickar av att leva farligt och Kim lockas med mer och mer, både av adrenalinkickarna och av att få vara nära Tony. Momo och Bella vill inte fortsätta med förvandlingen, men för Kim blir det som en drog och hon fortsätter att dricka av blommans nektar varje natt.
Det är en bok om förvandlingar, begränsningar, barndom och vuxenliv, manligt och kvinnligt. Författaren använder sig av liknelser både språkliga och bildliga. Det finns gott om knoppar som brister och fjärilar som genomgått förpuppning. Hela boken har något drömskt och poetiskt över sig samtidigt som det är många hårda och mörka scener speciellt i Tonys värld. Boken vann Augustpriset 2011.
Erebos av Ursula Poznanski
Hu, så spännande! Nick är en tonårskille i London som spelar basket och gillar hårdrock. Han pluggar hårt i skolan och har planer på att bli läkare. När ett mystiskt paket börjar cirkulera på skolan blir han nyfiken. De som fått ett paket börjar skolka eller kommer till skolan dödströtta. När hans kompis i basketlaget också får ett paket men inte vill säga något om vad det var blir Nick irriterad. En lärare på skolan fattar också att något är skumt så de vill gärna få reda på vad det är. Men Nick får till slut också ett paket och det visar sig vara ett dataspel. Det finns regler kring den som får spelet. Man måste ha en egen dator och alltid spela ensam och man får absolut inte berätta något för någon annan. Spelet heter Erebos och så snart Nick börjar spela är han fast. Erebosvärlden och äventyren är häftiga och ljudet är verkligt. Det är svårt att sluta spela och han vill hela tiden upp en nivå. Spelet verkar vara levande och när Nick får uppdrag utanför spelet alltså i verkliga livet, genomför han dem. Han börjar förstå att underliga saker på skolan har med spelet att göra och det verkar som om Erebos har ett mål, ett mål som ska uppnås till varje pris.
Det här är en riktigt spännande bok som är svår att lägga ifrån sig. Precis som Nick i boken hade jag svårt att pausa för att kissa. Den beskriver hur lätt det är att dras in ett spel och hur lätt Nick byter sida. Från att vara ljummet inställd och lite irriterad på de som spelar blir han upprymd över att tillhöra gruppen och känner sig utvald av spelet. Spelsekvenserna är ganska långa och utförligt beskrivda i boken, men även om jag inte är speciellt dataspelsintresserad annars så är de sekvenserna också spännande. Jag gillar hur språket och känslan i boken ändras med huvudpersonen Nick. När Nick är fast i Erebos är jag också det. Jag riktigt önskade att det inte skulle ta slut och att det inte skulle visa sig att Erebos var en del i någon fånig konspiration. Men när boken ändrar lite karaktär på slutet känns det ändå naturligt och slutet var värdigt boken.
Erebos passar tonåringar som gillar spännande böcker som är svåra att lägga ifrån sig. Och man behöver absolut inte vara spelintresserad för att fastna i den här boken.
Hu, så spännande! Nick är en tonårskille i London som spelar basket och gillar hårdrock. Han pluggar hårt i skolan och har planer på att bli läkare. När ett mystiskt paket börjar cirkulera på skolan blir han nyfiken. De som fått ett paket börjar skolka eller kommer till skolan dödströtta. När hans kompis i basketlaget också får ett paket men inte vill säga något om vad det var blir Nick irriterad. En lärare på skolan fattar också att något är skumt så de vill gärna få reda på vad det är. Men Nick får till slut också ett paket och det visar sig vara ett dataspel. Det finns regler kring den som får spelet. Man måste ha en egen dator och alltid spela ensam och man får absolut inte berätta något för någon annan. Spelet heter Erebos och så snart Nick börjar spela är han fast. Erebosvärlden och äventyren är häftiga och ljudet är verkligt. Det är svårt att sluta spela och han vill hela tiden upp en nivå. Spelet verkar vara levande och när Nick får uppdrag utanför spelet alltså i verkliga livet, genomför han dem. Han börjar förstå att underliga saker på skolan har med spelet att göra och det verkar som om Erebos har ett mål, ett mål som ska uppnås till varje pris.
Det här är en riktigt spännande bok som är svår att lägga ifrån sig. Precis som Nick i boken hade jag svårt att pausa för att kissa. Den beskriver hur lätt det är att dras in ett spel och hur lätt Nick byter sida. Från att vara ljummet inställd och lite irriterad på de som spelar blir han upprymd över att tillhöra gruppen och känner sig utvald av spelet. Spelsekvenserna är ganska långa och utförligt beskrivda i boken, men även om jag inte är speciellt dataspelsintresserad annars så är de sekvenserna också spännande. Jag gillar hur språket och känslan i boken ändras med huvudpersonen Nick. När Nick är fast i Erebos är jag också det. Jag riktigt önskade att det inte skulle ta slut och att det inte skulle visa sig att Erebos var en del i någon fånig konspiration. Men när boken ändrar lite karaktär på slutet känns det ändå naturligt och slutet var värdigt boken.
Erebos passar tonåringar som gillar spännande böcker som är svåra att lägga ifrån sig. Och man behöver absolut inte vara spelintresserad för att fastna i den här boken.
/Julia.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar